Utanför tågfönstret är världen lummig med fält som långsamt mognar till skörd. Böljande grödor. Som hav i grönt. Jag skulle vilja sträcka ut handen genom tågfönstret och stryka den gröna ytan. Den ser ut som mjuk sammet. Frodig och skimrande. Då och då byter böljorna färg. Gråblått med små vita gäss som blänker i kapp med spridda par av svanar. Fiskebåtar och prickar i mönster som skulle göra Polarn & Pyrets kläddesigners lyckliga. Långa broar går mellan öar med långa stränder. Vi rör oss mot färjeläget för överfart till Puttgarten. Anders läser ur D Normans bok ”The design of everyday things.” Om en dryg vecka får vi svar på om han kommit in på utbildningen i systemutveckling. Ett nytt skede i hans liv. Jag känner mig så privilegierad att få vara hans livskamrat.
Timmarna går långsamt på ett skönt sätt. Efter en skön sovmorgon följd av en långsam hotellfrukost, glider vi nu på räls genom Danmark. Långsamt låter jag alla måsten, krav och kamp glida undan för att bereda plats för vila och kraftsamlande. Långsamt förstår Anders och jag att vi är på semester. På våra villkor. Ansvar enbart för oss själva. Skulle vi missa ett tåg så kan vi helt enkelt ta nästa. Vi har inte ens bokat rum för alla nätter på vår resa. Vi vet helt enkelt inte var vi kommer att vara alla dagar på vår semester. Min almanacka ligger hemma i en påse tillsammans med tjänstemobilen och nyckelknipporna. Käkmusklerna spänner långsamt av. Axlarna sjunker.
Jag tror jag ska stänga datorn och slumra en stund.