UK

När jag vaknar hör jag motorljuden av gatsoparbilar. Det rasslar av sopaggregaten mot asfalten. Utöver det är det tyst på Place d`Armes. Några måsar skränar och en bil kör då och då förbi.
Det är måndag morgon vår andra vecka på resan. Regnet hänger i luften och det är en sval vind som letar sig in i rummet när jag öppnar fönstret. Det ska regna och vara växlande molnighet en bit in på dagen. Vi får hoppas att det inte är så regnigt att vi inte ser Dovers vita klippor.

Oui monsiueur - tout suite!
När vi kom ner till matsalen stod det fullt med brickor med disk på borden. Det fanns fyra platser kvar att sitta på men bara en av dem hade en bricka med porslin och bestick. Den kontinentala frukosten som annonserats på Booking.coms hemsida lyste med sin frånvaro. Så gjorde också ägg och mjölk men det löste sig ”tout suite” som en av personalen sa.

PQ!
Tack Ylva för att du lärde oss att toapapper kallas PQ! Rullen på toaletten var långt gången och det fanns ingen extra. Och med tanke på hur klurigt det var med frengelskan (franska+engelska) igår hade det nog varit en utmaning att förklara att vi behövde mer toapapper till hotellrummet.
Vi packade snabbt ihop det sista i våra ryggsäckar och checkade ut.

Inga flyktingar
Vi hade blivit varnade för att Callais var något av vilda västern pga

alla flyktingar och immigranter som kommit dit för att försöka ta sig till UK. Vi hade redan varit skeptiska till de ryktena och det visade sig mycket riktigt att det inte längre fanns några flyktingar i stora grupper vid färjeterminalen. Vi såg all taggtråd som fortfarande satt lite överallt, ett vittne på hur det varit innan.
Det blåste rejält när vi gick mot hamnområdet och färjorna. En äldre dam vi mötte på vägen höll på att blåsa omkull och fick hjälp av en man. Havet såg grått ut under de mörknande skyarna.

Det var bara det ena färjebolaget som tog fotpassagerare. Man kan ju undra om det är ett sätt att organisera bort eventuella problem med flyktingar... Vi köpte en biljett och väntade en stund på en buss som skulle komma och köra oss till tullstationerna (franska och engelska) och sedan upp på färjan. Passkontrollerna gick smidigt. Anders hade råkat blöta ner sitt pass så officeren tittade lite extra noga på det - men allt gick bra.

Mys i regnkläder
Väl uppe på färjan hittade vi upp till soldäck och förberedde oss att kunna se de vita klipporna i Dover. Det blåste rejält! Verkligen jättemycket!! Färjan gick däremot stadigt i vattnet. Uppe på däck kröp vi in i våra regnkläder. Mitt hår piskade Anders i ansiktet så mycket i kastvindarna att jag fick snurra upp det i kringlor och fästa det på huvudet med hårspännen ur ryggsäcken. Vinden piskade saltvattnet av vågkammarna upp på däck där vi satt. När solen bröt fram mellan molnen så skimrade det regnbågar i vågorna. Som om vackra tunna pride-flaggor av siden hade dragits ur vågkammarna. När jag frågade om jag såg ut som ett troll med rufsigt saltstänkt svintohår kommenterade Anders snabbt att jag snarare såg ut som Ronja Rövardotter. Det är romantik det.

Vi såg på varann..någonstans emellan Dover Callais
Vi ställde oss vid relingen när Dovers vita klippor började skönjas i regndiset. Med armarna om varandra sjöng vi refrängen av 80-tals hit'en ”Dover Callais”. Verserna mindes vi inte. Det går ju inte att missa ett sådant tillfälle. Klipporna var mäktiga att se och det var svårt att slita sig när det var dags att ta på ryggsäckarna för att gå av båten.

Callais is grim - go to Deal instead!
Vi vandrade långsamt den dryga kilometern in till centrum av Callais. De hade ett ”visitors center” centralt vid ett av torgen. Mycket trevlig personal som hjälpte oss att hitta förslag på boende för natten samt en karta över regionen. Vi ringde ett B&B i Deal, en stad som ligger några tågstationer nord-öst om Dover. En dam vi träffade vid en busshållplats på väg in mot centrum hade uttryckt att ”Dover is grim, go to Deal instead”. Och det var verkligen rätt - Deal var ett gott ställe att till slut landa på efter en lång dag på resa mellan två slitna hamnstäder.

Malvern Guest House
Vi fick ett rum på Malvern Guest House och möttes av värdinnan själv som visade oss till rum nummer 4. Huset är från den viktorianska eran med smala trappor i alla möjliga nivåer. I vårt rum fanns en säng bäddad med spetslakan framför en spiselkrans av marmor med eldstad av gjutjärn. Ett klädskåp, ett spegelbord, en korgstol och två vikdörrar in till toalett med dusch. Så ombonat och charmigt att vi direkt kände oss hemma! Naturligtvis hängde det spetsgardiner i fönstren.

Kings Head
Vi blev tipsade om var vi kunde äta och fann puben Kings Head vid strandpromenaden. Det var lite kyligt utomhus så vi valde att sitta

inomhus. Rejält hungriga satte Anders tänderna i en havsabborre medan jag valde lever och bacon. Magarna stod i fyra hörnen eftersom vi sedan valde chokladmousse till efterrätt. Mätta och dästa somnade vi vid 21-tiden i vårt viktorianska rum två trappor upp i Malvern Guest House.