I Heidelberg, i Heidelberg

Vi tar spårvagn och pendeltåg till Heidelberg. Tacksamma förstår vi att det är få turister i den gamla delen av staden idag. Förvånade ser vi att de flesta av affärerna är öppna. Eftersom det är söndag idag har Åsa förvarnat oss att det mesta är stängt. Vi inser att skälet är en afrikansk festival. Mitt bland de månghundraåriga husen längs de smala gatorna och gränderna står marknadstält med yembetrummor, kaftaner, afrikanska masker mm uppställda till försäljning. Musiken letar sig medryckande över de gamla kullerstenarna och får det att rycka i fötterna och höfterna på oss. Ett åskrör och ett fingerpiano blir resans andra och tredje inköpta souvenirer. Den första var Luther. Tja, en playmobilvariant i alla fall. Ålderdomlig katekes i formpressad plast medföljde. En första laddning inför Lutheråret 2017 då han skulle fyllt 500 år. Och isåfall slagit Abrahams 120 dito rejält på fingrarna. Playmobil-luther blir en fin kamrat till Buddy Christ och vår pärlplatte-jesus. Mer kitsch gör som sagt världen vackrare!
På väg från ett besök i kyrkan och en tur på Karlsbron går vi plötsligt förbi en affär med gökur! Himmelriket har landat! Ha-nerven skickar svallvågor i själen. Efter en stunds njutande av pickande duvor, gungande dirdelklädda mädchens samt en och annan hjortkrona är det dags att gå vidare. Nina med ett lyckligt skimmer över pannan. En hel affär med ko-ko-clocks! Kan det bli bättre?! Två kvarter senare är det det. Julpyntaffären som är öppen året om! Det var inte läge att stanna och gå in i affären - men ett rejält gloende i skyltfönstren var en sann inspiration! Glaskulor i julgranar. Iskristaller, tomtar och de

fantastiska träkarusellerna med änglar, träd, och allt annat bedårande vackert som går att snida och måla. Nu är det bara ett halvår kvar! Får nog köra lite julmusik på tåget imorgon! Ska bara vara försiktig med att nynna med för mycket...

Hoppsan - det var ingen soya det...
Till lunch kände vi oss äventyrliga och gick till en koreansk restaurang i Gamla Staden. På borden låg uppdukat en sked och ätpinnar i stål. Det gick förvånansvärt bra med pinnarna även om en del av tekniken gick ut på att spetsa tärningen med Tofu och snabbt kasta in den i munnen.
Tillsammans med rätterna kom det små djupa skålar med tillbehör. Några med ris och en bl a med soya. Resolut doppar Nina en risboll i soyan - för att upptäcka att det inte alls var soya. I skålen var det drickbuljong att skölja ner maten med! Hoppsan! Servitriserna var väldigt duktiga på att dölja att de såg fadäsen.