Utsikten från det lilla frukostrummet på Alba B&B är fantastisk! Som en tavla. Jag skulle kunnat stå där hela frukosttimmen och bara sett ut genom det stora spröjsade fönstret. Rosor fullt utslagna i gult, rött och orange stod som en blomstrande förgrund till det stilla gröna vattnet i sjön. Och sedan som ett sista majestätiskt penseldrag av Livet självt; bergen. Gröna mjuka sluttningar avbrutna här och där av breda grusiga rasområden. Atlantvindar, regn och sol har sakta nött ner berget i detta Europas största vulkan. Den är inte aktiv - har inte varit på 400 miljoner år. Men det är som om jag kan skönja lite av de enorma naturkrafter som format platsen vi nyss satt och åt vår frukost på. I de mäktiga sluttningarna och branterna. I molnstråken som viner runt topparna. Om bergen kunde tala...

Sjö eller fjord?
Vi frågade vår värd (passade på när han för femte gången frågade om vi ville ha mer rostat bröd) om man såg ”loch'en” son en sjö eller en fjord. Som en sjö, sa han. Det vatten som Fort William ligger vid är del i ett större sjösystem med bla Loch Ness. Till slut kommer man till den öppna Atlanten. Så sjöarna har tidvatten. Ca 4 meter är skillnaden på högt och lågt.

Lagom
Frukosttallriken var lagom fylld med bacon, äggröra, en halv stekt tomat, bönor i tomatsås och en korv. Det var nog första gången som magen inte stod i fyra hörn efter uppäten engelsk frukost. Vi kunde också välja skotsk gröt eller baconsmörgås. Vi får se om det kanske blir en omgång gröt imorgon...
Eftersom klockan bara var 9 när vi kom tillbaka till rummet kunde vi slappa en stund innan vi gick in mot centrum för att se om vi kunde få tag i biljetter till The Jacobite steamtrain mellan Fort William och Mallaig.

14:31 ombord på The Jacobite
Tåget börjar fyllas av människor i olika åldrar. Om tio minuter början resan till Mallaig. Ännu har vi inte sett några barn eller vuxna utklädda till figurer ur Harry Potters äventyr. Det finns dock en souveniraffär ombord på tåget. Så vem vet - några av våra medpassagerare kanske väntar med spänning på att få ekipera sig?
Vi är så glada över att ha fått tag i biljetter till tågresan. Eftersom vi var några veckor för sena med att förboka så fick vi helt enkelt gå ner till resecentrum och ställa oss i kön för obokade biljetter. Vi hade blivit uppmanade att vara där minst 1 ½ timme innan så vi var där 2 timmar innan. Det gav resultat - vi var först i kön.

Nu blåser stinsen i sin visselpipa. Tågvisslan svarar. Dags att sätta ordentlig fyr i brännaren. Vi kan höra hur det pyser om tåget när vi sakta börjar röra oss ut från stationen. Det knakar i vagnarna, som en stilla protest mot det tröga i att få alla dessa ton av järn och trä att få upp farten. Solen skiner och bergen grönskar. Vilken skön dag för en utflykt!

Vi åker igenom ett bostadsområde. Barn står framför trädgårdar med fyllda tvättstreck och vinkar på Harry-Potter-tåget. Det har regnat i tre veckor så många passar nog på att tvätta nu när solen erbjuder ett gott torkväder.
Anders har öppnat en ”cheese and bacon” sandwish. Vi har matsäck med oss. Lunch i äkta brittisk anda - med undantag för chokladbiten och chipspåsen... Anders har knäckt koden i hur på bästa sätt ta sig in i sandwish-förpackningarna! Det fanns ett stort Morris alldeles vid stationen. Perfekt för en prisvärd lunch-bunkring!

Rallarrosor växer längs rälsen - känns helt rätt!
Det tuffar verkligen om oss! Rälsskarvarna slår rytmiskt under järnhjulen. Ett nostalgiskt ljud med skön groove.
Vi åker längs med sjöstranden på Loch Linnhe. Tidvattnet är ute och lämnar kvar djupa stränder av sjögräs och sten. Här och var letar sig bäckar ned mot sjön i slingriga meandrar. Gamla trästaket och nedfallna träd blir som skulpturer med tång och gräs draperade över det multnande trät.
Vi åker i maklig fart. På det här sättet behöver vi inte vara ängsliga för att vi ska åka ifrån våra själar.

Nu har vi precis åkt över den mäktiga Glenfinnan viadukten, numer också känd från när Harry Potter åkte till Hogwarts för första gången. Längs sluttningarna stod mängder med människor redo med kikare och kameror. Plötsligt var det vi som var betittade - och inte tvärs om. Eller rättare sagt - det var inte oss de ville se - utan naturligtvis tåget. Viadukten är magnifik med sina höga pelare och bågar. Ett fullvuxet träd växer mellan ett av brospannen. Det säger något om höjden på bygget. Och med bergen och den djupa dalgången som fond är det som klippt ur en saga. Det är nästan så att jag förväntar mig att en drake ska klättra upp för en av pelarna för att sedan flyga iväg i soldiset.

Stundtals är vegetationen tät intill banvallen. Konduktören varnar oss från att sticka ut händerna genom fönstret när vi tar foton. Det blir illa illa om handen eller kameran skulle fastna i en gren eller en bit mur.

Nu får loket kämpa. Det går brant uppåt och maskinen får jobba ordentligt. Det är som om vi kunde höra den säga ”jag tror att jag kan, jag tror att jag kan, jag tror att jag kan...” Nedanför oss ser vi skiffertaken på gamla hus. Ett byggarbetslag påminner oss om att det faktiskt pågår ett vardagsliv med arbetstider och läxläsning endast ett stenkast från vårt semestervimmel.
Fjordlansdkapet med sjöarna och bergens branter som går ända ner till vattnet är makalöst vackert. Bergssidorna är så frodiga. Här och var finns sluttningar fyllda med digitalis. Små tjärnar fyllda med vita näckrosor. Hela bergssidor täckta av böljande ormbunkar. Här märks en skillnad från våra svenska fjäll. Där är floran mer sparsmakad. Så har vi inte Atlanten runt knuten heller.

Röken från loket har letat sig in i vår vagn. Vi sitter som i en dimma. Anders drar igen fönstret när vi går in i tunnlarna - men eftersom han är den ende som gör det så hjälper det bara något. Folk hostar i sina säten och det kliar i näsan. Små flagor av sot lägger sig ovanpå bord och säten här i vagnen.
En pojke smyger till vårt öppna lilla fönster för att ta bilder. Han är i sällskap med ett äldre par och mannen i paret berättar när det är bra bildvyer.
Det är rejält varmt i vagnen och Anders har ställt sig vid fönstret med en karta över sträckan för att med papperets hjälp styra en svag men sval luftström ner mot mitt säte. Det är romantik det.

Havet. En stor vik röjer en del av horisonten. Atlanten sträcker ut sig. Eller är det Norska havet? Vi är osäkra på var havsgränserna går. Det är inte så mycket kvar av vår ca 4 mil långa resa från Fort William till Mallaig. Framme i fiskesamhället är det 1 ½ timmes paus innan tåget åker tillbaka samma väg igen.

I fjärran ser vi en skimrande sandstrand. Det är the Silver Sands of Morar. Namnet stämmer verkligen. Sanden och vattnet glittrar ikapp. Ett svalt bad i den kalla loch'en hägrar i den nästan tryckande hettan inne vagnen. Här och var använder medpassagerare det styva häftet med bistrons meny som improviserade solfjädrar. Jag tror jag gör detsamma.

Vi ser mer och mer hav nu. Mallaig är nästa stopp. Bergen blånar över sunden. De är kantigare, klippigare. Konduktören berättar att det är Isle of Skye som vi ser. När vi planerade resan var den ön ett av förslagen till resmål. Den här gången fick Mull förtur - men kanske blir det ett besök på Skye nästa gång vi är i det här hörnet av världen...

Ångloket fascinerar. När vi stoppat ploppar och pyser det om det. Ljud som kunde hört hemma i tågversionen av Flåkrypa Grand Prix. Jag pratar med lokföraren och blir uppbjuden att klättra upp i loket. Rattar av metall blänker i all det bokstavligt talat kol-svarta. Runda mätare med visare åt olika håll. Spakar. Rör. Åt ena hållet kolvagnen. Jag ler lite åt vattenflaskan som ligger på bottnen bland några kolbitar som har smitit från resten av högen. När jag vänder mig om ser jag glödhärden. Djup och het. 2-3000 grader varmt berättar föraren att det kan bli längst in. Det är ingen risk att förare och kolare fryser när de kalla bergsvindarna hittar in till dem. Jag berättar om hur min morfar Gösta och hans svåger Gustaf tog jobb på järnvägen på 40-talet. Det var så kalla vintrar och så ont om pengar till kol och ved att mormor, mamma och hennes systrar gick till banvallen när morfar och Gustaf körde förbi. Morfar satte kolvagnen i vickning så att en del av kolet ramlade över kanten så att det kunde plockas upp och bäras hem att värma stugan med. Det är inte så länge sedan. Så mycket som har hänt.

Det var en helt underbar tågutflykt! Vi är helt uppfyllda av alla vyer och känslan av att långsamt resa genom höglandet..I Mallaig gick vi bara omkring och tittade på fiskebåtarna. Hittade några julklappar i en affär som fick slinka med ryggsäcken tillbaks till Fort William.

Bilder kommer...