Hon är lärare. Född på Sri Lanka och bosatt i Danmark sedan länge. Här fann hon kärleken.
För några dagar sedan blev hon erbjuden tjänsten hon sökt. Så nu ska hon lösa ett Reijsekort för att kunna pendla. Från att ha arbetat i en förberedande skolklass för flyktingbarn blir utmaningen nu att bygga upp ett utbildningscenter för asylsökande. Jag märker att hon brinner för människor. Speciellt för kvinnor. Vi pratar om hur afghanska kvinnor har det. Burkor som begränsar inte enbart synfältet för den som bär plagget utan också hur andra människor bemöter burkaklädda flickor och kvinnor. Jag funderar på hur jag ser ut, vad jag ger för vibbar när jag möter någon klädd i burka eller liknande på trottoaren hemma. Speglar mitt ansiktsuttryck, min hållning, det avstånd jag känner i mellanrummet mellan ”tygtältet” som skyler hennes ansiktsuttryck, kroppsspråk och mitt eget ansikte
Under den närmaste timmen sitter vi där. Två kvinnor som brinner för andra kvinnors liv och rättigheter. Två pedagoger med passion för undervisning och den makt och de möjligheter som kunskap ger. Hon väntar på sitt Reijsekort och nästa steg på resan genom sitt yrkesliv. Jag väntar på att få köpa platsbiljetter till tåget mot Mannheim och våra vänner familjen Stehmeier. Salen är full med folk och vi gör ett rum i rummet för ett möte människa till människa, kvinna till kvinna.
Livet är stort att få dela med andra.
När hon har gått så inser jag - vi sa aldrig våra namn.