Puffinaised

Bättre ett minneskort på skinkan än en snigel på ögat?
Ja, hur ska jag uttrycka mig... Den var ny...
För en kort stund sedan hade jag precis gått in i duschen. Det tog ett tag innan varmvattnet kom så jag stod och tvålade in mig. Så känner jag någonting hårt och fyrkantigt på min högra skinka. ”Konstigt; vad är det här???” - minns jag att jag hann tänka, innan jag inser att det är det lilla blå minneskortet till kameran jag står och håller i. I duschen. Med vattnet på. Och en smula tvåligt. Lavendeltvål. ”Skit också!!!!!!” utbrast jag. ”Vad händer?” Anders röst genom dörren. Och sedan hans breda leende när han också inser vad som hänt. Jag hade lagt minneskortet i sängen och sedan lyckats sätta mig på det. Nu har jag lite svårt att släppa den inre bilden av mig, utan kläder och med ett blått minneskort fast på ena skinkan på väg in i duschen... Som sagt - den var ny...

Strumptider
Det är dags för resans första strumpstund. ”Ska du inte tvätta några strumpor?” frågade Anders mig igår när vi sorterade smutstvätt till tvättmaskinerna vi skulle få köra här på The Chronicle. ”Jag har inte använt några strumpor” replikerade jag. Det är fortfarande rena och ligger längst ner i ryggsäcken. Och som sagt - nu har stunden kommit. Strumpstunden.

Frukost med hembakt och havsutsikt
Bredvid vårt rum ligger frukostrummet. På en skänk har Susan dukat upp jos, rostbröd, burkar med yoghurt, små fling- eller mueslipaket, och nybakta matmuffins som ligger under en glashuva tillsammans

med lika varma croissanter och brioche. Susan kommer upp med ett randigt förkläde över sin randiga tröja och frågar om vi vill ha te eller kaffe. Bordet är dukat med koppar och tallrikar. Ett ställ med små marmeladburkar, En liten skål med portionspaket med smör. Solen tittar in genom fönstret och vi ser hur Susan tar sina två borderterriers på promenad.
Havet ligger relativt lugnt. Det blir en toppendag! Vi äter upp det sista. Packar ner matmuffins och sötbröden i en vit liten papplåda vi fått av Susan. Lite fika till båtturen.

Mara Tour
Han heter Phil och pluggar musikterapi. Han ska precis börja skriva på sin uppsats. Det finns tre platser i framsätet på minibussen så vi sitter där alla tre och pratar musik, pedagogik och autism. I baksätena sitter en familj från Schweiz alldeles tysta med fyra trötta barn.
Vägarna ner till hamnen där turbåten ligger förtöjd är värre än dalsalndsvägarna efter tjällossningen. Det skumpar rejält - men vi tänker inte så mycket på det i vårt intressanta samtal. För Phil var det så oväntat att dagens första passagerare också råkade vara luttrade pedagoger med en förkärlek för de lite ickenormativa barnen.
Vi kör nordväst över Mull. Fantastisk natur! Det blir gärna superlativ hela tiden när Anders och jag pratar om Mull. Så fantastisk vackert! Vi stoppar för en kort paus och fotostund. Barnen och ungdomarna i baksätet har börjat må lite illa av alla svängar och gupp så vi byter snabbt plats så de får sitta fram och se vägen bättre.

Torr humor bland salta vågor
Vi kryssar fram mellan öarna utanför Mull. Kaptenen är härligt skämtsam. När vi passerat den första ön så säger han i högtalarna att ”ön till vänster om oss är känd för absolut ingenting”. Vi är många som fnissar rejält i de skålade plastsätena som är fastskruvade i durken.
Anders och jag var de sista som gick ombord så vi fick inte plats uppe på däck utan sitter under tak och myser. Båten ligger lågt i vattnet så vågorna kommer nära när vi ser ut genom kajutans fönster.
Vädret är verkligen toppen! När vi väl kommer till Staffa låter vi regnkläder och annan extrapackning stå kvar i båten när vi går iland.

Nyp i armen
För bara några månader sedan gick youtube-klippen om Fingals Cave och Staffas extraordinära sexkantiga stenpelarformaioner varma hemma.
Nu står vi inne i grottan och hör havet sucka längst inne i dess mörka hörnen. Vattnet nedanför är grönt och helt klart. Stigen upp och in i grottan är kantad med gummiklädda rep för stöd och vägvisning. Det kändes tryggt när vi letar oss längs med kanten på branten in i grottan. Tänk! Nu är vi här!! Med egna ögon ser vi in i det majestätiska pelarrummet. En svag doft av saltvatten kittlar våra näsborrar. I solskenet utanför ser vi bränningar slå mot reven under vattnet.
En timme på ön går snabbt. Anders tar en kort tur upp på topplatån. Mitt knä strular med mig så jag ägnar mig åt att kika in öns stenar. En mycket angenäm sysselsättning!

Puffinaised
Han hade rätt, kaptenen. Det är lätt att bli helt förtrollad av lunnefåglar! De är mindre än jag föreställt mig. På ön Lunga finns en koloni häckande lunnefåglar. När vi alla försiktigt gått iland över den halkiga stenblockstranden följde vi en stor vit pil som var ritad direkt på klippan. En brant stig ledde upp på en platå ovanför stranden. Den var till stor del täckt av kort kort gräs. Det såg nästan ut som en golfgreen, så kort och tätt var gräset. Anders såg kaninerna först. De betade gräset kort och grävde fullt med hål och gångar. Hela sluttningen ner mot stupet liknade en schweizerost.
Här och var kunde man höra knorrandet av fåglar. Ett annorlunda ljud. Ungefär som när en mage knorrar fast med mer intensitet. Vi sitter bara en halvmeter ifrån dem och deras bon. Stilla och lugnt njuter vi av hur de flyger fram och tillbaka, ibland med näbbarna fulla av skarpsill. Några av dem samlar gräs eller en sten och lägger ner i boet. De är så vana vid turister så det låter oss verkligen komma nära.

Havet är djupt
Vi är helt uppfyllda när vi åker tillbaks till Craignure! På båtresan från Lunnefågelön Lunga så har vi fått se atlantsälar med kutar och en liten blyg fena av en delfin. Nu fick vi plats på däck och det var en otrolig känsla att åka så nära bergen och öarna med den mjuka doften av hav runt omkring oss.

Lunnefågeldrömmar
Resten av kvällen blir lugn. En bit mat på Craignure Inn och sedan ännu en Harry Potter-film. Fast vi somnade båda till på slutet. Havet, bergen, vinden och vidderna gör oss behagligt trötta. Hoppas vi drömmer om Lunnefåglar. De är så fantastiska att umgås med.

Mer text och fler bilder kommer