Harrogate - Edinburgh

Det knarrar under fötterna när vi går över golvet inne på hotellrummet
Jag kan känna träplankornas kanter mot fotsulorna, genom den vinröda heltäckningsmattan.
Rummet är stort. Badrummet likaså. När hotellet renoverades i början av 2000-talet så fann man en hotellräkning från 1700-talet. Vilka människor har gått på golven här i huset? Tjänstefolk som skyndat genom de breda korridorerna, upp och ner för trapporna. Hinkar med kallt och varmt vatten till badkaren och tvättfaten. Sänglinne som ska tvättas för hand, slås, strykas eller manglas. Knäskurning av kvadratmeter efter kvadratmeter golvyta. Alla yxhugg som delat vedträna till spisarna i köket. Sotande vekar i lampor och kandelabrar. Jag tänker att det blev en lättnad när gasljus installerades. Upstairs and downstairs...

Brexit och Theresa May
Anders är i badrummet, duschar och lyssnar på svenska nyheter. Ljudet är lite skrälligt från mobiltelefonens högtalare. Därför kan jag höra det genom den stängda dörren. Anders hämtar hem nyheterna på sveriges radios hemsida. En dag gamla, men ändå gott att ha lite koll på vad som händer. Vi ser på brittiska nyheter när tillfälle ges. Det är spännande att följa vad som händer efter ”Brexit” och nu när landet fått en ny premiärminister i Therésa May. När David Cameron meddelade för pressen utanför Downing Street 10, att han skulle avgå så nynnade han en fras på sången ”Gone with the wind” precis innan han gick genom dörröppningen tillbaks in i huset. Detta skrällde naturligtvis till i media där denna lilla filmsnutt har rullat varm i

morgonprogrammen och på talk-showerna

Sova gott
”Harrogate are offering the best night sleep in UK” står det på Wikipedia. Och visst har vi sovit gott inatt. Lagom varmt och sköna mjuka madrasser och täcken. Ett mjukt ljus faller in genom den tunna gardinen i fönstret. Det är en liten reva i den och fållen har släppt på ett ställe. Det, tillsammans med lite flagande färg på insidan av badrumsdörren, röjer varför ett hotellrum i ett sådant pampigt hotell som Crown Hotel ändå är, kan kosta mindre än vad ett rum på Hotel Ibis Karlstad gör, ca 500 kronor per natt.

Frukost i en balsal
När vi kommer ner till matsalen där frukosten serveras får vi vänta vid dörren på att en servitör ska visa oss vårt bord. Det är en mycket pampig sal vi är i. Mer balsal än matsal. Med nästan nio meter i takhöjd och tre meter höga blyinfattade fönster längs två av väggarna känns rummet enormt. Maten är uppdukad i mitten av salen. Stora bord med vita linnedukar. Kontinental frukost på några bord och traditionell frukost på andra bord bredvid. Utöver detta så fanns de borden vi åt vid. Vårt var för två personer. Andra för fyra eller sex. Längst ner i salen stod några stora runda borde med 8-10 platser runt.
Brödrosten var som en stållåda med ett rullande band i där du lade brödskivan. Sedan åkte den runt en slinga ovan och mellan grillelementen. Ville man ha den mer rostad så fick den ännu ett varv på sig att bli färdig. Svag klassisk pianomusik hördes ur skymda högtalare och satte en skön avslappnad stämning i rummet. I det dämpade ljuset bakom de stora fönstren så fick världen stå stilla för en stund. En riktigt skön start på dagen.

Oxfam
På vägen från hotellet så gick vi in i en Oxfam-affär vi såg igår, De hade en kombination av second hand- och Fair Tradebutik. Anders ville leta efter en jacka och jag ville kolla av utbudet och om de hade någon kul grej utifrån Fair Tradeperspektivet. Ingen jacka fanns, tyvärr men vi kom därifrån med lite ingefärachoklad och några armband.

Rookie-mistake again and again!
Jag hade laddat kameran med nya batterier av dem som vi köpte på One-pound-shop i Deal. Att jag aldrig lär mig!! Samma misstag gjordes när vi var på Kreta och jag köpte billiga batterier på en marknad där. ag ska aldrig köpa billiga batterier!! Det är alltid något lurt med billiga batterier!!

Det blev en hatt!!!!
Nästan framme vid järnvägsstationen i Harrogate fastnade min blick i ett fantastiskt skyltfönster. Överallt hattar! ”Titta” där är ju en sådan där hjortdödare” sa Anders. Jojomensan. Inne i den smala affären fanns en beige-rutig Sherlock Holmeshatt av bästa kvalitet. Men förutom en och annan röd hög hatt och ett och annat gult plommonstop så var det mest hattar med flor, fjädrar, satinband etc. Vi hade en litem stund kvar innan tåget skulle gå så jag slank in i affären, bara för att titta. Vilken dröm! Så makalöst roliga skapelser! Allt från det strikt klassiska till kreationer med mycket humor och glimt i blicken. På en av hattknopparna hängde en liten hatt av filt med små blommor och blad i svart, beige och grått. Den satt monterad på en bygel, som ett diadem ungefär. Jag kunde inte motstå frestelsen att prova den. Jag lirkade den av ställningen utan allt för stor katastrof och gick fram till spegeln. Wow! Så snygg och så rolig! Anders gav tummen upp genom fönstret. Han var kvar ute på gatan. Det räckte med en ryggsäcksprydd person inne i den smala affären. Jag ställde tillbaka hatten - den var ju oerhört umbärlig på många sätt och gick tillbaks ut. Några meter nedför gatan frågade Anders ”köpte du ingenting”. ”Nej, det var lite för dyrt” svarade jag. Någon minut senare hade han övertalat mig att vara lite ”wild and crazy” - och med 20 minuter tills tåget skulle gå sprang jag tillbaka till affären och köpte mig en hatt gjord av affärens ägarinna. ”It's a quirky hat ” sa expediten - och det får jag ju hålla med om. Så nu gäller det bara att öva på modet att också använda den ofta, även hemma i lilla Vänersborg.

Reserverad plats
Vi höll nästan på att missa att gå av i York där vi skulle byta tåg till Edinburgh. Vi satt så avslappnat och pratade om ditt och datt och tittade ut genom fönstren. Och plötsligt så såg vi att det stod York på en skylt på perrongen som tåget stannat vid.
York är en liten station och det var lätt att hitta till perrong 9. När vi väl var ombord så insåg vi snabbt att alla säten var reserverade. Det stack upp små lappar på ryggstöden där det stod mellan vilka stationer som reservationen gällde. Fiffigt system även om det går åt alldeles för mycket papper. Jag gillar bättre då det står ”reserverat” på en liten display under bagagehyllan.
Vi lyckades få in våra ryggsäckar i det sista lilla utrymmet i ett av bagagefacken i vagnen vi gått på. Och det var skönt för sedan, genom hela resan till Edinburgh så fick vi stå ute i den lilla hallen innan kupén. Anders satte sig efter en stund på golvet. Mitt knä strulade lite extra så jag valde att stå hela sträckan istället.

Möten på tåg
Vi hade sällskap av två tonårstjejer från utanför Bern i Schweiz. De var på semester tillsammans och hade köpt interrailpass precis som vi. För dem hade dagen startat extra tidigt då de åkt tåg från Paris till London och sedan vidare. Vi mötte dem i York kl 12 på middagen ungefär så de måste ha startat vid 6-tiden i Paris för att kunna hinna så långt. Deras slutstation för dagen var Edinburgh, precis som för oss. Under de följande dryga tre timmarna resan tog hade vi ett jättetrevligt samtal om allt från fredsaktivism, neurobiologi till Doktor Martins. Den ena tjejen fyllde år så hon fick en av våra Ahlgrens bilar-påsar. Hon bjöd senare på färgglada macroner från Paris. Jättegott och så sött så det nästan kliade i tänderna när vi svalt den sista tuggan.

Trångt om saligheten
Då och då så gick det på fler människor i vagnen och bagageberget av resväskor staplade på varandra vinglade betänkligt ibland. I facket under våra ryggsäckar fanns ett litet missvisande tomrum, ungefär som när man tror att parkeringsplatsen snett framför är ledig, men när man börjar svänga in på den så står den en liten Mini Cooper där. Längst in i facket låg en ryggsäck. Och hade inte de flesta väskorna varit av modellen XXXXXL så hade säcken fått sällskap. Många var resenärerna som gjorde tappra försök men fick känna sig förvånat besegrade av Mini Coopern - jag menar ryggsäcken.
Vi var djupt imponerade av kafévagnens förare som gång på gång lyckades att dra allt kaffe och alla snacks fram och tillbaka i de mycket trånga korridorerna på tåget. Utrymmet mellan sätena var smalt från början, man kunde med svårighet ta sig förbi varandra. Situationen blev inte bättre av att vi var ett gäng som stod i hallarna samt att berget av resväskor som långsamt tornade upp sig med varierande effekt på framkomligheten.

Ett handtag per dörr
I Edinburgh steg vi av tåget. Det var skönt att röra sig lite efter att ha stått på samma ställe i några timmar. Vi sa hej då - lycka till, till våra medresenärer och började titta efter skyltar för nästa tåg till Haymarket station. Vilket visade sig vara samma tåg som vi redan gått av. Så - upp igen och tillbaks till vår invanda hallhörna. Men nu för en kort stund.
Det visade sig också att tåget vi åkte med fungerade precis som när Anders var ett barn och skulle gå av på stationen innan Glasgow. För att öppna dörren så behöver man dra ner fönstret och sträcka ut handen genom öppningen och ta tag i det enda handtag som finns. Och som sitter på utsidan.

Slutet på dagen
Jag sitter uppkrupen i den sköna höga sängen på vårt rum här i Edinburgh. Vi hyr ett Air BnB hos en kvinna som heter Joanna Atkins. Det är vårt första Air BnB-boende den här resan. Nästa är i Inverness samt i Craignure på Mull. Anders sitter bredvid och lyssnar på låten ”Tour de France” från 80-talet. Han har tandborste och tandkräm redo bredvid sig. Jag har dator i knät och en liten påse Hula Hoops. Jag plockar upp de små runda, ihåliga potatis-chips-skapelserna med fingertoppen, precis som Steve har lärt mig. De smakar godare så. Fast egentligen skulle väl jag också ha tandborsten redo istället för snacks med transfetter... Jag har lärt mig idag att det krävs 4 miljarder Hula Hoops för att nå runt jorden ett varv. Det visste jag inte att jag skulle lära mig när jag vaknade i morse.
Utanför fönstret faller mörkret snabbt nu när klockan passerat 23. Nere på gatan hörs ljuden av spårvagnarna som stannar och sedan fortsätter sin färd in mot den gamla staden och centrum av Edinburgh. När vagnarna åker så klingar det en klocka, två gånger, som signal. Det har regnat hela dagen så alla trafikljud har som ett plaskande i sig. När jag tittar ut genom det höga fönstret ser jag silhuetterna av tre mäktiga kyrktorn. Imorgon ska jag ta redan på vad det är för kyrka - eller om det är torn från fler kyrkor jag ser höja sig högt över den andra bebyggelsen,

Atholl Crescent
Vi är väldigt nära den gamla stadsdelen av Edinburgh. Husen är höga och tjusiga. Huset vi bor i heter Atholl Crescent och sträcker sig i en mjuk båge över hela kvarteret med ett likadant hus tvärs över den stora gatan som går in mot centrum. Huset är georgianskt. I trappuppgång nummer 7 så är lägenheten vi är i den enda på detta våningsplanet. Bredvid oss finns ett stort vardagsrum och en stor välkomnande hall. På ett bord i hallen stod, förutom en vas färska blommor, även en adventsstjärna som lampa. Och de har badkar!! Gud är god! På sängen, när vi kom in i rummet, låg det stora mjuka handdukar med en liten tvål på toppen. Joanna hade också ställt in en stor flaska Eviande, vilket var underbart efter tågresan. På golvet framför dörren så ligger ett litet fårskinn ovanpå den tjocka heltäckningsmattan. Så mjukt att stå på att jag nästan inte ville gå därifrån.

Gasspis
Vi har också tillgång till familjens kök. Med gasspis. Det är andra gasspisen vi hanterar den här resan. Den första var hemma hos Ylva och Fred i Carpentras. Jag vet inte om jag hinner lära mig låta bli att stressa mig lite när jag känner lukten av gas. Men Ylva lärde oss att det var helt normalt att det gör det alldeles i början när man tänt plattan. Imorgon får jag prova spisen här då det är läge för dagens första kopp te.

Bio imorgon kväll.
Anders kollar in Edinburghs biografer. Det ligger en inte alltför långt bort från där vi bor. Vi funderar på att se Ghostbusters eller Tarzan. Det lutar åt att se Tarzan på storduk och vänta in Ghostbusters att strömma ner från nätet. Så eventuellt blir det en kvällsbio imorgon. Eftersom inte filmen dubbas, då den redan är på engelska så funkar detta.
Vi var rejält hungriga när vi hade installerat oss i rummet. Vi berättade för dottern till vår värdinna (som hade släppt in oss, visat rummet och gett oss nyckeln) att vi gav oss ut på stan. Hon pratade så snabbt så det var lite svårt att hänga med. Det regnade när vi gick ut på gatan. De flesta vi mötte verkade inte bry sig. De gick i sina skjortärmar och korta kjolar.

The Grosvenor
Vi fann en pub som hette The Grosvenor, bara lite längre nedåt gatan mot centrum till. Det var fullt med folk trots att klockan inte var så mycket. Gapskratt och högt sorl. Vi hittade ett bord och visste inte riktigt om vi skulle vänta in den jäktade personalen som sprang mellan bardisken, köket och borden. Eller om vi skulle gå till baren. Efter att ha kollat in menyn så stannade Anders vid bordet och jag gick till baren. Vi missförstod varandra så medan jag beställde mat i baren gjorden han detsamma vid bordet. Men servitrisen som tagit beställning av Anders uppmärksammade det hela och vi slapp äta dubbla portioner. Jag åt det möraste lammköttet jag ätit på mycket länge. Till det serverades potatismos med myntaklipp. Mums! Anders åt en Steak and pale ale - paj. Välgjort och gav mersmak. Vi har verkligen ätit gott här på vår resa. Olika smaker och olika rätter - men alltid gott.

Cooperativet
På vägen tillbaka till lägenheten stannade vi till vid en kooperativ affär för att handla frukostmat och bröd till en ”pack lunch”. Vi kände oss lite tafatta när vi stod där bland mängder av margarinpaket och olika mjölksorter. Vi hittade en hel del jelloprodukter. Allt från pulvret att göra själv av - till färdiga portionskoppar där vi kunde se gelén och bären genom plasten. Vi ska komma ihåg att leta efter maltsirap.