Den var ny. Känslan av att glida in i en tågvagn till däck tre på färjan mellan Rödby och Puttgarten. Så mjukt, så mjukt stannade vi bredvid lastbilarna och husbilarna. Det kändes lite läskigt när vi klev ur tågvagnen för att gå upp i färjan. Så nära hjul och maskineri som annars är dolt under perrongkanten. Det är mäktiga maskiner, tåg. Långsamt slingrade vår kö av resenärer upp för trapporna. Ordning och reda. En i taget. Ingen som knuffade sig fram. Välordnat i bästa svenskt/tyskt manér. Några medresenärer från Italien och USA undrade varför vi var tvungna att gå ur tåget. Efter en förklaring om säkerhet och att det är bättre att kunna simma till Tyskland om olyckan är framme så gick de nöjda av och sällade sig till denna logistiska färjevärld vi befann oss i.
Skämten om att simma i land fastnade något i strupen efter morgonens nyheter om hur en flyktingbåt blivit bärgad från 200 meters djup och hölls i ett kylrum pga dess last av döda människor som väntade på begravning. Samma Europa delat i två universum av oss som drog vinstlotten i livets lotteri - och medmänniskor som inte gjorde det.

Överfarten gick smidigt. Vi unnade oss att äta en lunchbuffé. Frukt, pepparrotsgrädde, lax, kalvkött, gröna stora oliver. Mycket gott samsades på tallriken. Det skummande kölvattnet och vindmöllor vid horisonten var vår fondvägg där vi satt med dagsljuset strömmande genom fönsterrutorna. Jag smög ner en croissant i väskan att ha senare. Anders tog en citronmuffins på vägen förbi kakbuffén. Ibland har vi dåligt inflytande över varandra.