Festival och ett à bientôt

Fy vad svårt det är att säga hej då till människor som vi tycker om! Ikväll har vi sagt ”à bientôt” till Valerie och Christophe. Imorgon måste vi göra samma sak med Ylva och Fred. Sista dagen i Carpentras har precis passerat midnatt. En härlig dag, precis som alla dagar här har varit. Som små praliner i den chokladask som är vår bröllopsresa. Vår ”honeymoon”.

Festival i Avignon
9:30 tog vi bilen in till Avignon. Ylva hade förbokat biljetter till två föreställningar. Igår satt hon länge med festivalprogrammet som är tjockt som en tunnare telefonkatalog. Ca 1000 st föreställningar av olika slag varje dag som festivalen pågår! Där finns allt från mim till dans, till poesi och teatersport, till nycirkus och stråkorkestrar. Allt möjligt under kulturens solei! Vi skulle se på en a capella-föreställning av sånggruppen ”De uppkäftiga” (eller de med de stora käftarna) och en stråkensemble som skulle bjuda på både stråkmusik och vissling.
När vi kom in i Avignon och hittat parkeringsplats till bilen så mötte vi en stad i festivalstämning. Överallt inne i staden hängde affischer högt och lågt - bokstavligen! Från gatlyktor, balkonger, bilar, väggar, överallt! De hängde i drivor, ibland vinkande i vinden. Det var verkligen en upplevelse att få se! Frederic hittade i Avignin som i sin egen bakficka, vilket var en tillgång när vi skulle finna biljettkassorna.
Det var, som alltid läckert att höra a cappella igen! De var en skön

blandning av The real group och Vibafemba. Läckra harmisar och rolig humor. En av låtarna var en egen version av Mupparnas ”Mana mana” - nu under namnet ” Men non, men non”. Vi skrattade gott. I slutet förklarade en av sångarna, med glimt i blicken, att sången ursprungligen var från en svensk erotisk film. Vi gav ifrån oss ett skämtsamt protesterande läte och Ylva kommenterade att det fanns svenskar i publiken, Skratt och vinkningar - och några lätt överraskade sångare senare fortsatte föreställningen.

Sallad och handkyssar
Mellan sånggruppen och stråkensemblen fanns det tid nog att strosa lite på sta'n och få i oss lite att äta. Vi köpte varsin sallad i en mataffär och fick lov att sitta på en uteservering och äta den om vi köpte något att dricka inne i kafét. Det var skönt att komma in i skuggan med den varma vinden lekande omkring oss. Tack och lov att det blåste idag - annars hade vi ”kôvnat” inne i Avignon!
Överallt på gatorna gick skådespelare och musiker omkring och gjorde reklam för just sin föreställning, sitt ”spéctacle”. Ballerinor i kjol och parasoll. Shakespeare-rollfigurer i masker. Musikal-ensembler med tekoppar och nätstrumpor. Asiatiska danstrupper. Mm. Mm. En duo kom till vårt bord när vi satt och åt. Mannen i paret började prata med mig och när jag förklarade att jag inte förstod franska så bra för att jag var från Sverige så bad han skämtsamt Anders titta åt andra hållet samtidigt som han kysste min handrygg. Svenskar - och framförallt svenskor har ett knepigt rykte här i Frankrike... Precis som jag antar att fransmän har i Sverige...

Under kyrkvalven
Stråkensemblen var makalöst bra musiker. En av dem hade den ledande rollen i föreställningen. Han dansade, sjöng och agerade. Tyvärr så fanns det en del överdrivet skådespeleri i föreställningen. De skrev skämten på vår näsor och det hela blev lite av buskis, eller

överdrivet clowneri. Men som sagt - musiken var mycket bra! Föreställningen hölls i en sal som tidigare varit platsen precis under valven i en kyrksal. Vi såg övre delen av fönsterbågarna, nu mörklagda för scenljusets skull.

Gelato
Efter föreställningen gick vi och köpte varsin italiensk glass. Med 38 grader i skuggan gjorde det nästan ont i matstrupen när glassen gled ner genom svalget. Men vad vi njöt!

Tour de...Provence
På kvällen kom Freds bror Olivier med vän Bertrand på besök. De hade varit på en längre cykeltur och avslutade den i Carpentras för att ta tåget hem igen från Avignon TGV. Om vi tyckte det kändes smått utmattande att promenera i nästan 40 grader i skuggan vågar jag inte ens tänka på hur det var att cykla i värmen! Medan de och Ylva och Fred hade en skön kväll tillsammans i huset och en sväng på Bodega Carpentras - också en sorts musikfestival med salsaorkestrar, flamenco mm, så åkte vi tillsammans med Christophe och Valerie till Isle-Sur-la-Sorgue för en middag inne i staden.

Åter till Isle-Sur-la-Sorgue
De hade yngsta sonen med sig och en yngre kusin till honom. Det var mysigt att ha en kväll tillsammans, även om jag hade velat klona mig för att kunna vara på båda ställena. Isle-Sur-la-Sorgue är ett härligt ställe att återvända till. När vi väntade på vårt bord på den restaurangen vi skulle äta på gick vi och tittade på kyrkan som vi sjöng i förra året när gospelkörerna möttes. Många härliga minnen! Nu renoveras kyrkan, tvättas så att den vita stenen kommer fram igen under all smuts. Vi upptäckte några ”fina” gargoils på fasaden. En satt där byggnadsställningen var ställd. Den hade ett ovanligt vänligt grin över sina käftar - och så faktiskt riktigt nöjd och tillfreds

ut. Som om den trivdes att få sällskap under restaureringens arbetstid.

Staden är så vacker med sina kanaler, sina kvarnhjul, blomsterarrangemang och fikonträd som växer som ogräs precis överallt. Om vi har maskrosor vid varje gathörn - så har Isle-Sur-la-Sorgue fikonträd. Vi åt en fantastiskt god middag alldeles vid kanten av en av kanalerna. De flesta av oss valde fisk och det smakade verkligen gott. Grönsakerna var precis kokta, alldeles perfekt för att bevara smaken maximalt!

Lavett
Plötsligt när vi satt där så hörde vi ett skarpt rop från andra sidan kanalen. En lite flicka hade kommit för nära kanten till strömmen. En pojke, kanske hennes bror drog henne bort från det farliga, och hennes mamma sprang fram till henne - och gav henne en rungande örfil. Om jag bara hade varit närmre, men de hann bort innan jag ens hade kunnat hinna fram till dem ens om jag sprungit. Det gjorde så ont i mig att se den lilla flickan gråtande sitta i vagnen med händerna för sin svidande kind. Anders sa med skärpa i rösten att ”That is ileagal in Sweden!”.

Mötas och skiljas...
Vi tänkte inte bli sena - men timmarna bara gick och klockan var efter kl 23 när vi gick tillbaka till bilen igen. Små ödlor klättrade på husfasaderna längs med gatorna. Snabba som vesslor fick de fatt i insekter som sökt sig till lampljusen på de varma väggarna. Barnen somnade på vägen hem.
Utanför porten till Ylva och Freds hus var det dags att säga hej då. Alltid lika svårt! Den här gången vet vi inte heller när vi kommer att ses igen. Bara Gud vet.

Ryggsäckarna packas
Uppe på vårt rum så packar vi våra ryggsäckar så tyst som möjligt eftersom resten av huset sover. Det är bara vi och katterna som är vakna. Imorgon ska vi upp extra tidigt eftersom tåget från Carpentras går innan klockan är åtta.
Vi hoppas vi kan återvända till våra vänner snart igen.

Bilder kommer snart!!!