Mot Basingstoke

Vi vaknade båda innan ”klockan ringde”. Det känns så konstigt att skriva ”innan mobiltelefonen spelade sin trudelutt”... Trots att det nu är ganska länge sedan som vi hade en klocka som ringde när vi skulle vakna. Det hade varit så varm i rummet att vid 4-tiden, i vargtimmen, gick Anders upp och öppnade ett fönster och jag tog täcket ur det stora gemensamma påslakanet.
Vi packade färdigt och gick ner till frukosten. Idag hade vi bestämt oss båda för en fullständig engelsk frukost. Bacon, korv, stekta ägg.

9:58
Varsin full English Breakfast senare är vi snart redo att checka ut från Malvern Guest House. Packning och taktik-kissande är i princip färdigt. En sista koll på rummet så inget är kvarglömt. Det har varit mysigt att bo här. Snart säljs stället och vårt värdpar pensionerar sig efter 25 år som ägare. Hoppas de får en vardag som de vill ha den och att de klarar omställningen från full fart till förhoppningsvis ett liv med mer möjligheter till sovmorgnar om de vill ha det.
Dags att ta på skorna och ryggsäckarna!

London - en kortis
Resan till Basingstoke gick smidigt! Vi bytte tåg i London. Fick ta tunnelbana mellan två stationer. Vagnarna känns så mycket trängre än i Sverige. Det kanske beror på att eftersom tunnlarna är smalare (de är ju som stora rör som man har lagt i lerjorden som London är byggd på). Snart var vi på nästa tåg mot Basingstoke.

Så gott att ses igen!
Alan mötte oss med bil på järnvägsstationen. Så härligt att träffas igen!! Tio år har gått sedan vi var där tillsammans med Håkan och Elsa.
När vi satte oss ner med en kopp te i deras vardagsrum så var det som om vi hade setts senast förra veckan. Som om vi tog vid i ett samtal som vi hade haft en dag tidigare. Vi berättade avd vi varit med om de senaste tio åren. Tja en del av det i alla fall. Alan hade varit rejält sjuk i cancer och var fortfarande inte helt återställd efter alla sina behandlingar. Han hade lite dåligt tålamod med att han inte orkade på samma sätt som innan - och det kan man ju förstå känns frustrerande. Vi kände oss så tacksamma att han fortfarande var i livet!
Sandie var numer pensionär och hade en del volontäruppdrag. Toby bodde fortfarande hemma hos dem och fick en del uppdrag som illustratör. Han ritar fantastiskt bra så det lät jätteroligt att han kunde ha sin hobby som sitt yrke - även om jobben inte var så många. Timmarna gick snabbt i soffan och runt middagsbordet. När det var dags att lägga sig insåg vi att Sandie hade bäddat till oss i deras sovrum. De skulle sova hos grannen. Det var ju inte riktigt vad vi ville - men hon lovade oss att de skulle sova gott.